Hej igen! 

Jag tänkte nu visa för er brevet som jag skrev när jag nominerade Wilma till kvällen är din. 

Hej. Mitt namn är Evelina Jigström och jag skulle vilja nominera min lilla syster Wilma till "kvällen är din". År 2010 fick hon diagnosen leukemi. På ett ögonblick färndrades många delar utav våra liv. Hon behandlades med cellgifter under ett par månader och vistelsen på sjukhuset började bli en vana för vår familj. Under tiden Wilma fick cellgifter stod hon och dansade i sjukhussängen. Trots att situationen var svår och omöjlig att förstå, så lyfte hon upp oss och orkade kämpa, trots det hon gick igenom. Wilma grät när vi fick veta att hon var sjuk, men hon grät bara för att alla andra grät, efter det såg jag henne aldrig gråta, trots att hon gick nd i vikt och kräktes blod. Hon gick tillslut ner i 18 kg, men hon klagade aldrig. Hon hittade aldrig fel på livet överhuvudtaget utan levde det som vilken dåvarande femåring som helst. Julafton 2010 spenderades på sjukhuset, men även om det inte var den julafton hon önskat sig, så log hon och tog emot. 

Det var väldigt många som tittade på henne eftersom att hon såg så annorlunda ut, men wilma själv tog aldrig åt sig utav det. Hon gick bara vidare och låtsades som ingenting hade hänt. 

under sjukdomen tappade hon sitt hår, som i den åldern är en flickas finaste ägodel, men hon sa aldrig ett ljud. Hon klagade aldrig och var aldrig besviken på sig själv. 

Hon är den starkaste tjejen som jag känner. Och jag tycker att hon förtjänar en plats i kvällen är din, så som hon lyfte upp vår familj när vi föll ner till botten, såsom hon orkade kämpa när livet var som tyngst & såsom hon orkade försöka vinna kampen över sin cancer. Idag är hon frisk och lever livet som vilken sjuåring som helst. 

Hennes stora idol är Lady gaga, men det verkar snarast omöjligt att kunna ordna. Annars så gillar hon Eric Saade eller Moa lignell från idol 2011 och det hade hon nog uppskattat riktigt stort att få stå på samma scen som någon utav dem. 

Jag hoppas verkligen med allt jag har att det blir hennes kväll, för hon är värd allt man kan ge! 

MVH, Evelina Jigström 

____________________________________________________________________________________________________

Har tyvärr något väldigt tråkigt att meddela mina läsare. 

Onsdagen den 25/1 dog Wilmas Marsvin Rosa. Två dagar efter det blir hennes andra marsvin, Tindra,  väldigt dåligt. Har en svår diareé precis som Rosa hade. 

28/1 går även lilla fina Tindra bort. Hon tillbringar nu tiden tillsammans med Rosa uppe i himlen. 

Det gör verkligen ont i hjärtat att se Wilma så ledsen som hon var. Såsom hon grät. Det var så fruktansvärt jobbigt. Kunde inget annat än att öppna min famn för henne, och låta henne gråta ut hos mig. Jag kunde helt enkelt inte göra mer än att vara den syster som hon behövde ha. 

Vem är Gud om han gör så här mot min lilla Wilma? 

hur kan han ta dö på ett marsvin, och sen låta samma skit hända den hennes andra marsvin? 

Han tar dö på ett, men måste han ta dö på de andra också?

Blir så otroligt trött på vad alla sser hos honom. förlåt att jag uttrycker mig på ett sånt här dåligt sätt, men de gör mig så fruktansvärt arg att han inte kan låta min wilma få ha kvar sitt sista marsvin ens? Vad har hon gjort för ont? 

Åter igen, förlåt till er trogna kristar, men vem fan är Gud om han gör så här mot en person som redan genomgått ett helvete i sitt liv?

Fyfan, dra åt helvete. 

Har även lite positiva grejer att meddela. Trots smärtan att se sina bästa vänner sjuka (varav en gick bort onsdag 25/1) så är Wilma som hon alltid är. Stark. visst gråter hon, men hon inser att även om hon gråter, så kommer ingenting bli bättre. Hon tar situationen grymt bra, bättre än mig måste jag säga, trots att det inte är mina marsvin. 

Hon har en så otrolig styrka att kriga vidare även om hon har det tufft. Hon gör just nu allt för att vårt andra marsvin, Tindra, ska få överleva. Hon ska även få en katt. Det uppskattar hon väldigt mycket och är väldigt glad över det. 

Hon ska inte vara utan ett husdjur. Det ska hon inte. 

Jag vet inte. Helt ärligt. Vad gör man?  Får man gråta trots att man inte har något att vara ledsen för? Får man känna smärta, även om det inte finns någon? Får man vara arg, gråta och slå? Får man? Inte?

Får man vara arg på folk som inte bryr sig, som tror att dem kan tro att andra människor inte har känslor? 

Egentligen har jag inte något att gråta över, men egentligen har jag allt att gråta för. Jag har inget att vara rädd för, fast egentligen har jag allt att vara rädd för. Men jag tror att jag är för feg, helt ärligt. Jag tror inte att jag vågar tro på att cancern har vart i min lilla wilmas kropp. Jag vill inte tro på det. 

Vet inte varför, men det är så här i efterhand alla känslor kan samlas. Innan tänkte jag att allt är bra, Wilma är frisk och alla ska vara glada. Men pappa påminde mig. Wilma är inte frisk. Fyra och ett halvt år kvar tills hon kan friskförklaras. 

Det är en lång tid. Och ska jag gå runt och vara rädd för vad som kan ske dessa kommande åren, det vill jag inte. Men det är bara att bita ihop och svälja allt. Jag lever i nuet och kan inte mycket annat än att acceptera situationen. Jag väntar, väntar på dem där orden som kommer göra min livs bästa dag. Jag är förberedd på orden, en vacker dag så ska jag få höra dem. Och den dagen ska jag njuta. Jävlar, va tacksam jag ska vara över det livet jag fått, när den dagen kommer.

Jag ska, jag ska, jag ska! 

Det är mitt nyårslöfte de kommande åren. 

Och orden ska komma från doktorn. 

Wilma är friskförklarad. 

Oh, herre i himlen! ryser redan nu när jag läser det.

Men som sagt. Fyra år, fyra och ett halvt år, tills mitt liv är värdigt varenda sekund! 

På ett sätt vill jag gråta, gråta ut mina känslor som jag har inom mig,  Men samtidigt så inser jag att jag inte har något jag ska gråta över. Jag menar, jag har världens finaste familj, världens finaste vänner och världens finaste pojkvän, det är allt som behövs. Dem finns alltid där, jag vet det. Dem är vid min sida oavsett, och jag kommer aldrig kunna tacka dem tillräckligt mycket för att dem ska förstå vad dem bidrar med och hur mycket jag uppskattar dem. Hur fina dem är. 

Men bäst av allt. Jag har ju min syster. Min allra finaste lilla syster. 

Det finns ingen på jorden, som är så lik en ängel som hon är. 

Om jag har vart ledsen någon gång, så är det alltid Wilma som kommit dit. Då är det alltid hon som har vart vid min sida, tröstat mig, klappat mig på kinden och sagt "Allt kommer ordna sig Evelina". 

De orden kommer ifrån en sjuårig tjej. Som knappt börjat sitt liv. Men hon har en vuxen person i sig. Hon ligger steget före alla andra och vet vad livet har för mening. 

Oh, herregud, hon är så himla vacker. 

Om jag tittar tillbaka på vår "cancerresa" så inser jag att hade jag vetat innan, vad den kommande resan skulle innebära, så hade jag helt ärligt lagt mig platt på marken. Jag hade aldrig orkat det. 

Jag tror inte det är många som kan blicka in i situationen. Jag vet att få kan  göra det. 

Dem personer som vet hur det är, ser livets brister och tröttnar på ord som cancer, cellgifter, transplantationer, biverkningar, kortison, strålning, sjukhus, slangar, operationer etc. så vill jag säga till er: 

Ge inte upp. Titta på personen som är sjuk, titta in i dennes ögon, och försök förstå hur vacker personen är. Titta noga. Titta in i de oskyldiga blänkande ögonen. Vad ser du? 

Hopp. 

Man ser hopp. 

Det ända han vill, är att bekämpa sin cancer, tillsammans med dig. 

DU är till stor hjälp, genom att bara vara vid deras sida. 

Hopp. 

Han vill inget annat än att ha dig där. 

Le mot honom, låt honom förstå hur vacker han är. 

Hopp. 

Han vill ha ditt stöd.

Ge honom din hand, och låt honom aldrig släppa. 

Hopp.

Och glöm inte, det finns folk som är vid din sida för att hjälpa dig. Glöm inte av dem, tillåt dig själv att se dem. 

Ta vara på hjälpen du får, det är inte många som kan ställa upp i en sådan situation. 

Våga tro & våga vara ledsen.

   Ett leende behöver inte betyda att man är glad, utan att man är stark nog att le efter all skit man gått igenom.

Tillsammans är ni starka. 

Hej igen. 

Jag har en fråga till er som läser min blogg. Har ni någonsin vart med om att ni saknar en person, trots att han/hon sitter bredvid dig? Att ni vill gråta för att ni hela tiden vill vara nära personen? Att ni vill förklara för hela världen vad som finns inuti ert hjärta? 

Det har jag vart med om ett antal gånger. Så, varför är det så? Varför saknar man en person man sitter två meter ifrån? 

Jag kände så när Wilma blev sjuk, när pappa den där onsdagen berättade för mig att Wilma var sjuk, då tiden stod stilla och allting i min värld slutade existera. Jag visste att jag inom ca 30 minuter skulle få träffa Wilma. Men jag saknade henne så det verkligen sved i mitt hjärta. Dem känslorna och tankarna som dök upp, minnena som vi skapat tillsammans. Allt kom upp på en minut. Och det gjorde att jag kände att jag hade henne nära, men ändå så sjukt långt bort. Jag ville inte prata, det ända jag ville var att komma till Wilma, se hennes blonda fina ängla hår och hennes ögon blåa som juveler. Jag ville se henne le och skratta så där vackert som bara hon kunde. Jag ville ha henne i min famn, och aldrig låta henne försvinna där ifrån. 

Jag satt hemma igår kväll, en stund innan jag skulle gå och lägga mig. Jag tittade igenom en låda där jag förvarar saker som jag vill minnas för livet. Där hittade jag teckningar och saker som Wilma hade gjort under tiden som hon var sjuk. Sedan fick jag syn, på botten utav lådan, ett kort på mig, Wilma och vår storebror Marcus. Wilma var väl drygt två år på det fotot och jag minns det som om det vore igår.  Jag minns så tydligt vad mamma sa. 

"Marcus, gå och sätt dig med Wilma o Evelina i soffan så får jag fota er!" 

Tänk att vi då satt i den soffan, och inte hade den blekaste aning om vad livet hade att erbjuda. Vi visste inte alls vad som om bara några år skulle ske. Vi trodde att allt skulle vara som det alltid vart, men så kommer de att uppdyka en sån här grej, med min vackraste prinsessa. 

Men när jag fick höra ordet leukemi, så visste jag vad de innebar. Jag visste först inte vad leukemi var, men jag visste att vad det än var, vad ordet än betydde eller vad sjukdomen överhuvudtaget skulle innebära, så skulle vi, familjen, tillsammans bekämpa det som en gång tryckt ner oss. Och här är vi, 13 månader senare, och se hur allt är idag. Det är värdefullt, toppen och helt otroligt hur mycket vi gått igenom på bara ett år och en månad! 

Vi fixade det. Det gjorde vi verkligen, och jag är så enormt stolt över vad min familj har erbjudit. 

När jag satt och såg dessa bilder hittade jag även en text jag skrev när Wilma blev sjuk. Jag hade skrivit väldigt detaljerat och jag nämde gång på gång hur orättvist livet är. Och ja, det är orättvist. Det är det verkligen. Jag kan se hur flera barn har det dåligt och lider utav sjukdomar. Vad har dem gjort för att förtjäna det? Inte ett skit. Det enda dem har gjort är att precis påbörjat sitt liv. Dem håller på att uppfostras och lära sig saker. Men så fort saker går bra för dem, tryckts dem åter igen ner utav cancern. Ska det verkligen vara så? Nej det ska det inte. Världen är orättvis, och den har så enormt lite att bjuda på. Det gör mig arg. 

När jag läste texten igår, föll de några tårar ner över min kind, men jag log. Oj, vad jag log. För när jag tänker efter på hur jobbigt allting var, och hur dåligt vi alla mådde, så inser jag hur jävla bra vi är som orkade jobba upp oss efter vi föllt ner på marken, att vi orkade ha humöret uppe när livet var en pest och allting man såg var negativt. 

Så jag är stolt, det måste jag säga. Helt otrolig familj har jag, och  speciellt wilma som tillförde ett sådant strålande leende när hon va så dålig som hon var. 

Så nu vill jag också passa på att meddela er om att nomineringen till kvällen är din, har gått vidare. Antagligen blir det så att hon kommer med i programmet, och det är en sådan otrolig känsla att veta att hon om några få månader kan få uppfylla sin livs dröm. Att få vara med i TV och filmas utav kameror, på riktigt.   

Hej mina favoriter. 

Jag måste säga att det suger att förlora sin bästa vän på det sättet jag gjort. Hon som alltd var där, och hon som va så underbart fin och vacker. Hon som jag älskade mer än tusen ord. Kanske va de ord som inte räckte till, kanske var det mig de va fel på som aldrig sa det till henne så att hon förstod. Kanske va det mitt fel det som hände Vem vet? Inte jag i alla fall. Och nu kommer jag förmodligen aldrig få veta det heller. Känslor och tankar bollas i mitt huvud hela tiden, men folk säger till mig, det är väl inte hela världen? Nej det är det ju inte.. Eller? 

Det förtroendet som jag byggde upp hos henne är väldigt svår att beskriva. Men jag visste att jag alltid kunde lita på henne. Men är kämpan värd smärtan? Ska man följa sitt hjärta eller lyssna till huvudet när man väljer? 

Jag vet inte. Men jag vet att de minnen vi byggde upp tillsammans är oförglömliga. Jag tror att en liten del av mig, frtf finns kvar hos henne. Även om hon inte ser det, eller vill se det. Hon kommer i vilket fall ha en stor del utav mitt hjärta. Dem dagarna hon lyste upp mina dagar när dem var som lågast. Dem dagarna hon bara var där, för att stanna. Men ett år senare, försvinner allt det fina. Jag blir tom. Saknar något som betydde så sjukt mycket. 

Och jag  saknar henne. Det måste jag medge. Men det kanske va meningen att de skulle vara så här. Hon kanske bara skulle vara där, som ett stöd, under tiden Wilma var sjuk. 

Jag vet inte. Men jag vet att jag saknar henne och vill ha henne tillbaka. 

Men jag vet att jag har vänner som VERKLIGEN bryr sig om både mig och Wilma där ute. Så jag ska vara tacksam. Och det är jag. För finare vänner går inte att finna. 

Jag älskar er! 

Mvh, Evelina Jigström

Hej läsare! 

Först och främst skulle jag vilja skryta lite med att lilla Wilma äntligen är frisk! Hon har bekämpat sin cancer, det är helt otroligt! Hennes magsjuka ät också påväg bortåt, vilket är hur skönt som helst! Igår när jag kom hem från skolan, samma dag som hon var sjuk, satt hon med en påse sura bilar och hade även mummsat i sig en hel tacos själv trots att hon hade kräkts. Helt otrolig är hon! Avgudar henne så himla mycket!  

 Sen vill jag även säga tack till er som följer min blogg, och alla fina kommentarer ni ger mig! Jätte kul att kunna insperera folk! Tack så mycket. 

Kärlek till er! <3

Hej underbaringar! 

Allt är som det ska, och jag väntar fortfarande på svar ifrån redaktionen! Vad får dem att vänta på att kontakta mig? Kom igen nu.. 

I natt drabbades Wilma utav magsjuka, tyvärr. Hon som hatar det så mycket. Det är redan på bättringsvägen, men varför ska hon råka ut för allt sånt äckligt? 

Hej mina finaste vänner... 

Jag vill bara säga att jag är så himla stolt över min finaste lilla syster. Hon är verkligen het otrolig! Att kunna bekämpa en cancer man haft i kroppen, med hjälp utav vilja och styrka, det är helt otroligt att en sån liten kropp kan göra det! Jag kan inte säga mer än att min lilla syster är helt perfekt, och i mina ögon är hon värd allt. 

Jag älskar henne så obeskrivligt mycket!