Hej. 

Snart är det dags för nationella i svenskan. 

Där ska vi hålla i ett tal. 

Temat för nationella detta året är Relationer. 

De kan vara en relation till någon eller något. 

Och vem har jag starkast relation till?

Yes, you know it. 

Min lilla Wilma. 

Självklart är det hon. Vem annars liksom? 

Jag har skrivit det nu och så, men jag är rädd för en grej. 

Jag har ju skrivit ifrån början och jag har berättat lite ifrån vår kamp mot Wilmas cancer. 

Och det är jävligt känsligt för mig. 

Så det jag är rädd för är att tänk om jag börjar gråta? Ska jag stå där inför hela klassen och gråta? 

Nej, det kommer jag aldrig klara. Jag hatar att gråta inför folk. Det är bland det värsta jag vet. 

Jag vet att det är okej att gråta, men för mig är det inte okej, eftersom att jag inte vill det. 

Jag vet inte riktigt, men jag tar det som det kommer helt enkelt. Börjar jag gråta, så är det ingenting jag kan göra något åt. Ingen kan begära mer från en människa än vad människan kan ge.   

Hej hej! 

Allting rullar på som bara den. 

Fortfarande inte hört något från TV4 angående när det sänds på TV:n/webben. 

Men det kommer väl snart. 

Jag kände för att skriva lite. 

Egentligen har jag inget viktigt att skriva, eller berätta. Men, jag kände bara för att skriva, som sagt. 

Jag är så otroligt stolt över min söta fina lilla syster. 

Hon har alltid ett leende på läpparna. 

Snart är det dags för nationella. 

I svenskan är det ett tal vi ska hålla om en relation man har till någon/något. 

Gissa vad det första som kom upp i mitt huvud var? 

Rätt, ja, det var Wilma. 

Det kanske är många av er som tycker att det jag gör för henne eller pratar om henne så mycket är tröttsamt, men helt ärligt skulle jag kunna sitta och prata en hel dag om bara henne. 

Jag har så mycket gott att säga om henne. 

Jag antar att det är för att jag älskar henne så himla mycket. 

Hej. 

I fredags berättade vi för Wilma vad som hänt hennes fina lilla vän Nora. 

Vi berättade för henne att hennes kropp inte orkade att hålla uppe henne längre. Att hon var tvungen att gå vidare. Kampen är över. 

Wilma blev såklart helt förstörd, jag förväntade mig ingenting annat heller. 

Det gör ont i systerhjärtat att se henne så ledsen. Men det är okej att gråta. Det är okej att vara ledsen. 

Det sa vi till henne också. 

Och då förstod hon att vi är där för att stötta henne. 

Men tack vare Viola, blev Wilma på bättre humör efter ett tag. Att sitta så där gulligt och bara titta på en människa så där, är det inte många katter som gör. 

Wilma tog allting så otroligt bra. Jag trodde aldrig att hon skulle kunna ta det så bra. Men jag vet ju att Wilma är stark. Hon klarar allting. Och nu lever hon med Nora i sitt minne. Och jag vet att Nora vakar över henne och sänder henne skyddsänglar. 

Det är okej att gråta.

Det är okej att sakna.

Det är okej att våga tänka.

Det är okej att fortsätta älska. 

Det är okej att tycka om en person som gått bort.

Men vad det än är du känner, tänker, saknar eller tycker, 

så kom ihåg, 

personen existerar i ditt minne, och står alltid fast vid din sida. 

Hej.

Ibland undrar jag, är det verkligen okej att vara ledsen? 

Klart det är okej, säger alla. 

Men på riktigt nu, är det verkligen det? 

Jag kanske kan sitta och skriva över facebook, i dikter och på min blogg om hur jag känner, om hur jag mår. Om jag är ledsen eller glad. 

Men kan jag visa det för personer i min omgivning? På RIKTIGT. 

Ibland får jag känslan att man inte kan det. 

Man får blickar på sig. Utstirringar. 

Jag gråter sällan öppet, gillar inte att visa mina känslor. Några få gånger går bra. Inte mer. 

Det är ganska jobbigt. Men vad ska man göra? 

Vissa människor gömmer sig bakom ett leende, men tillslut brister det. 

Tro mig. 

Så jag vill säga till er där ute, som läser min blogg, våga kommunicera, våga visa känslor. 

Vill ni ha någon att prata med eller gråta hos, kom till mig. Jag öppnar mitt hjärta för er. 

Ni är Alltid välkomna. 

Lilla Nora, jag gråter när jag tänker på det som hänt. 

Kom tillbaka och gör allting så bra igen. 

Du är vackrast i himlen. 

Ta hand om dig.

Hej igen. 

Tråkiga nyheter att meddela. 

Det skär i mitt hjärta att behöva skriva detta. 

Men igår morse fick vi beskedet att Wilmas kompis från sjukhuset gått bort.

Hon förlorade kampen mot sin cancer.

Och det är så jävla orättvist. Jag kan lova dig som läser det här, det finns ingen rättvisa i världen.

Hon var sju år. 

Det finns ingen gud. 

För hade han funnits hade han aldrig gjort så här. 

När jag läser allting om dig, kära lilla fina Nora, så gråter jag så att tårarna sprutar överallt. 

Du är en otroligt vacker och tapper tjej, och jag önskar med hela mitt hjärta att du har det bäst där uppe i himlen. 

Jag tänker på dig hela tiden och jag är så himla ledsen. 

Jag hedrar dig så som du kämpade. Du är helt otrolig, tjejen. 

Ha det bäst, gumman. Och hälsa alla änglar där uppe! 

Mina tankar går till Nora och hennes familjer. Nu är det dags att skänka pengar till forskningen om cancer, så slipper flera familjer genomgå det här. 

det enda jag kan säga är, fuck you cancer, du ska dö. 

Hello people! :) 

Idag har jag spenderat några timmar tillsammans med lilla Wilma. Vi har sminkat oss och lite sådant. Sedan tog vi lite bilder. 

Hon tittade sig själv i spegeln och så sa hon

"-Fan, va snygg jag är." 

Från mig hördes bara skratt. Hon är alldeles för go hon. 

Tänkte ge er några exemplar på bilderna vi tog idag:

Hej. 

Dålig uppdatering, jag vet. Har haft fullt upp. 

Men i alla fall, vi fick tillbaka provsvaren och det var det bästa jag hört på länge. 

Svaren på specialprovet såg jätte fint ut. Inga cancerceller i sikte. 

Efter den oro och ångesten och rädsla jag burit på under 9 dagar har vart fruktansvärt. 

Och när man behöver det som mest, får man ordet "cancerfritt". 

Jag njuter och jag ryser i hela kroppen när jag hör det. 

FYFAN, så underbart säger jag bara!!!!