Hej igen! 

Jag funderade på en liten grej.. 

I söndags var det första April. 

Är det inte då man ska lura någon? 

Jo, det är det väl?

Med risk att låta aningen nedlåtande, så minns jag att för ett år sen, satt jag med livet under mina fötter, och vågade ingenting annat än att hoppas.

Hoppas på att hoppet hinner före oss innan det var för sent. 

Jag satt där och väntade, på att leva eller på att dö. 

Usch, jag ryser i kroppen när jag skriver det. förlåt. 

Men min blogg går ut på att skriva vad jag har för känslor. Jag ska ju inte ljuga. Inte heller överdriva.

ÅH, nej Evelina. Håll käften. 

Så känner jag ibland. 

Återgående till första april. 

Tänkte på det, som sagt. Det känns som att hela vår cancerresa var ett stort jävla aprilskämt. 

(hur nu en människa kan ha förmåga till att skoja om en sådan sak vet jag inte, men ändå)

Jag önskade att det hade vart ett aprilskämt. 

Ja, visst hade jag blivit sur om det nu var någon som skulle kunna skoja om en sådan sak, men det hade vart så mycket bättre än detta. 

Så sjukt mycket bättre. 

Idag togs lite prover och sådant på Lilla wilma. Nu dröjer det ca 1 månad innan svar. 

Åh, damn.  I hate this feeling. 

Dock så måste jag nämna att jag har världens underbaraste kille. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men han ställer verkligen upp till VARJE pris. Han får mitt hjärta att lätta, han får min kropp att flyga och min oro att domna bort för en stund. 

Jag älskar dig.