Det är okej att gråta.

Det är okej att sakna.

Det är okej att våga tänka.

Det är okej att fortsätta älska. 

Det är okej att tycka om en person som gått bort.

Men vad det än är du känner, tänker, saknar eller tycker, 

så kom ihåg, 

personen existerar i ditt minne, och står alltid fast vid din sida. 

Hej.

Ibland undrar jag, är det verkligen okej att vara ledsen? 

Klart det är okej, säger alla. 

Men på riktigt nu, är det verkligen det? 

Jag kanske kan sitta och skriva över facebook, i dikter och på min blogg om hur jag känner, om hur jag mår. Om jag är ledsen eller glad. 

Men kan jag visa det för personer i min omgivning? På RIKTIGT. 

Ibland får jag känslan att man inte kan det. 

Man får blickar på sig. Utstirringar. 

Jag gråter sällan öppet, gillar inte att visa mina känslor. Några få gånger går bra. Inte mer. 

Det är ganska jobbigt. Men vad ska man göra? 

Vissa människor gömmer sig bakom ett leende, men tillslut brister det. 

Tro mig. 

Så jag vill säga till er där ute, som läser min blogg, våga kommunicera, våga visa känslor. 

Vill ni ha någon att prata med eller gråta hos, kom till mig. Jag öppnar mitt hjärta för er. 

Ni är Alltid välkomna. 

Lilla Nora, jag gråter när jag tänker på det som hänt. 

Kom tillbaka och gör allting så bra igen. 

Du är vackrast i himlen. 

Ta hand om dig.

Hej igen. 

Tråkiga nyheter att meddela. 

Det skär i mitt hjärta att behöva skriva detta. 

Men igår morse fick vi beskedet att Wilmas kompis från sjukhuset gått bort.

Hon förlorade kampen mot sin cancer.

Och det är så jävla orättvist. Jag kan lova dig som läser det här, det finns ingen rättvisa i världen.

Hon var sju år. 

Det finns ingen gud. 

För hade han funnits hade han aldrig gjort så här. 

När jag läser allting om dig, kära lilla fina Nora, så gråter jag så att tårarna sprutar överallt. 

Du är en otroligt vacker och tapper tjej, och jag önskar med hela mitt hjärta att du har det bäst där uppe i himlen. 

Jag tänker på dig hela tiden och jag är så himla ledsen. 

Jag hedrar dig så som du kämpade. Du är helt otrolig, tjejen. 

Ha det bäst, gumman. Och hälsa alla änglar där uppe! 

Mina tankar går till Nora och hennes familjer. Nu är det dags att skänka pengar till forskningen om cancer, så slipper flera familjer genomgå det här. 

det enda jag kan säga är, fuck you cancer, du ska dö. 

Hello people! :) 

Idag har jag spenderat några timmar tillsammans med lilla Wilma. Vi har sminkat oss och lite sådant. Sedan tog vi lite bilder. 

Hon tittade sig själv i spegeln och så sa hon

"-Fan, va snygg jag är." 

Från mig hördes bara skratt. Hon är alldeles för go hon. 

Tänkte ge er några exemplar på bilderna vi tog idag:

Hej. 

Dålig uppdatering, jag vet. Har haft fullt upp. 

Men i alla fall, vi fick tillbaka provsvaren och det var det bästa jag hört på länge. 

Svaren på specialprovet såg jätte fint ut. Inga cancerceller i sikte. 

Efter den oro och ångesten och rädsla jag burit på under 9 dagar har vart fruktansvärt. 

Och när man behöver det som mest, får man ordet "cancerfritt". 

Jag njuter och jag ryser i hela kroppen när jag hör det. 

FYFAN, så underbart säger jag bara!!!! 

Hej igen. 

Vad fan, inga jävla provsvar ännu. 

Vad är problemet? Varför ska det ta så sjukt lång tid!!

Är det för att reta oss? Är det för att vi ska behöva bli oroliga?

Driver du med oss, Gud? Eller vad är problemet?

Jag hatar att vänta. Jag hatar det verkligen - speciellt när det har med Wilma att göra. 

Vi har väntat i en vecka nu, exakt. Och jag orkar inte vänta mer. 

Jag vill veta att allt är bra.

Jag vill slippa vara orolig. 

Jag vill kunna pusta ut igen.

Jag vill kunna vara glad.

Jag vill kunna leva. 

Men det kan jag inte, jag kan inte ta det lugnt förrän jag får veta provsvaren. 

Jag kan inte vara glad, inte så länge jag inte vet om min syster har cancerceller i kroppen.

Straffa oss inte mer, snälla. 

Hej.

Jaha, är det dags för provsvaren eller?

Ska vi få dem? Inte? Jo, kom igen. Jag orkar inte vänta. 

Jag har den där klumpen i magen igen, klumpen som bara sitter där och trycker. 

Igår var jag glad, i förrgår var jag glad. Det har väl med allt med Moa att göra.

Men idag är jag lite orolig. 

Idag är jag rädd. 

Jag vill ha svaren, jag vill fan inte vänta. 

Snälla, ge bara provsvaret så jag vet att allt är bra med min lilla wilma! 

Snälla, jag ber någon. 

Ring! NU

Hejsan.

Så fort Wilma vaknade i morse började hon snacka om Moa och hon har långt ifrån glömt bort det som hänt igår. 

Hon sa hela tiden igår att hon saknar Moa, att hon  vill träffa henne igen. 

Hon låg uppe hos mig i min säng och bara kramade mig hur länge som helst igår och hon visar uppskattning till vad jag gjorde för henne. Hon visar att det betydde otroligt mycket. 

Hon säger hela tiden " Tack för att du gjorde detta för mig, tack för att du gjorde så jag fick träffa Moa!" 

Den känslan är otrolig. 

Jag älskar henne!