Idag var Wilma som sagt på sjukhuset. Jag åkte faktiskt dit, kände att jag ville ha henne nära mig. 

Vi var väl där i ca 1 och en halvtimme och hon pysslade och hade roligt. När jag tog spårvagnen till östra sjukhuset, så fick jag en massa hemska minnen. Kommer så väl ihåg när jag åkte med den spårvagnen för att besöka min sjuka syster när hon rent ut sagt bodde där. 

Det var ganska jobbigt att sätta foten där igen. Jag menar, jag har inte vart där på ca 4 månader, om inte mer. 

Men jag blev så oerhört glad när jag såg hur glad och pigg Wilma var. 

Det värmde gott om hjärtat ska ni veta. 

När vi satt inne på den såkallade "lekterapin" kom det plötsligt en tjej med slangar och grejer omkring sig. Och en apparat. 

En sån där blå apparat som Wilma hade en gång. De gångerna hon var sjuk, jag minns att den alltid stod bredvid henne vid sängen. Den pep ibland. Jag hör ljudet utav det pipet än idag. Det är obehagligt. 

I alla fall, när jag såg den här tjejen, så tyckte jag så obeskrivligt synd om henne. Hon log lite smått. 

Vad skulle hon göra där? Jag menar, hon var inte liten så som de små barnen som är där och pysslar och har sig. Och hon var heller inte tillräckligt stor för vuxen grejerna där. 

Jag tror helt ärligt att jag kände en stor jävla skamm över att jag satt där, ren och frisk. 

Och när jag såg på henne, så var det som om jag såg Wilma där. Jag vet ju att hon en gång gått omkring med den där blåa apparaten som den där tjejen. 

Fyfan va orättvist det är. 

Hej. 

Idag är det Tisdag och det är dags för wilma att åka in ännu en gång till sjukhuset. 

Idag är det prover som skall tas, specialprovet. 

Helvete. Ska jag behöva gå och vänta så där sjukt jävla länge igen på svaren?

Ska jag behöva vara orolig igen?

Det ska inte vara så här. 

Vi ska inte behöva sätta fötterna innanför sjukhuset.. 

Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är fel! 

Det är orättvist, så sjukt orättvist. 

Hej! 

Imorgon är det dags för att ta specialprover på wilma igen. 

Dem ska titta så att cancern inte kommit tillbaka i hennes fina oskyldiga lilla kropp. 

Nu är det bara till att vänta, och jag kommer att skriva ut så fort vi fått tillbaka svaren. 

Den 2 juni eller Juli (Minns inte riktigt) kommer programmet "Kvällen är Din" att sändas och då är vi med! 

Jag länkar Webben så fort den kommit ut! 

I skolan idag kom Julia och Hanna ifrån "ungcancer" och hade en kort föreläsning om just cancer. Det kändes hur skönt som helst att lyssna på dem. 

Hej!                                                                              

Ja, fortfarande i väntan på att Wilma ska få ta sitt special prov. 

Det är väl inte konstigt att man tycker det är jobbigt?

Jag hatar att vänta, jag hatar sjukhus och jag hatar prover. 

Jag hatar att vänta på svaren. 

Det ska egentligen inte vara så här. Varför blev det så här?

Jag vill bara göra allt som det brukade vara. vi ska inte vara drabbade av oro, frustation och sorg. 

Vad fan händer?

Om jag hade kunnat, hade jag stoppat denna skit som pågått över ett år. 

Även om vistelsen och övernattning på sjukhuset är slut, så bör vi inte ens få placera foten innanför avdelningen "barncancercentrum" . Det är fel! Helt fel. 

Kanske är detta bara ett sätt från wilma att bevisa att hon överlever allting. För det gör hon. Det vet jag! 

Jag tror på henne. 

Igår spenderade jag min lediga dag hos min underbara pojkvän! Jag hade hur jävla mysigt som helst. Jag känner att med honom kan jag snacka om ALLTING. Mellan himmel och jord. Det är hur bra som helst. 

Han är en person som jag delar allt jag har med. Han ställer alltid upp, lyssnar om man är ledsen och framförallt så bryr han sig. Är det inte en sådan kille alla vill ha? 

För honom kan jag både skratta och gråta med, dela både glädje och sorg. 

Han har ett speciellt sätt att visa sina känslor för mig. Hans blickar är oändligt underbara. 

Allt vi behövde göra, var att säga sanningen. 

You belong to me <3 

Hej!

Igår var Wilma på sjukhus. 

Hon tog lite blodprover och sådant, vilket visade sig vara bra, som vanligt! 

Även om det är nästan samma svar varje gång, så får man alltid den goa känslan i kroppen, samma känsla, varje gång! 

Otroligt underbart. 

Även på Tisdag nästa vecka så ska Wilma in igen, för att ta special prover så att se ifall cancern håller sig borta från hennes kropp. 

Jag har fått mycket frågor och meddelande utav er läsare om Kvällen är din. 

Jag kommer att länka sidan när den kommer ut, länken kommer finnas på bloggen och jag kommer även att länka ut den på facebook. 

Den som inte har min facebook/hotmail, och har några frågor eller så får ni gärna skicka ett meddelande dit eller till min hotmail. 

Evelina Jigström @ facebook

EvelinaJ95@hotmail.com

Hej! 

Idag hade jag tillsammans med min  syskonstödjare en föreläsning om hur det är att vara syskon till ett cancersjukt barn. Det delades upp i två delar, eftersom att eleverna skulle vara för många att ta på samma gång. Första gången jag gjorde det, (första delen) gick väl sådär. Jag var så otroligt nervös.. Jag kunde inte säga så mycket på den första, jag skakade och tänkte på hur fjärilarna flög runt i min mage. 

Andra delen gick nog lite bättre. Fortfarande på darrande ben stod jag längst fram och berättade om min älskade lilla syster. Jag hade inte övat in det, jag hade inte förberett det, det enda jag kunde och gjorde var att tala från hjärtat. 

Jag kände hur tårarna satt som en klump i halsen, det var jobbigt att prata om det, det var jobbigt att gå igenom mina känslor. På första delen tog mina känslor inte över lika mycket. Visst blev jag lite nedstämd under och efter föreläsningen. Jag hade tårarna som tryckte bakom ögonlocken, men det var inte lika mycket som den andra föreläsningen. Där hade jag alla mina klasskamrater, några kompisar ifrån tvåan och övriga jag pratat med någon gång. Jag tror att det gjorde det extra känsligt. Så därför blev jag mer och mer gråtfärdig under den andra föreläsningen. Jag var avkopplad och såg hur mina fina vänner faktiskt lyssnade till det jag hade att säga, och att dem berördes utav det. 

Sedan måste jag nämna mina två bästa vänner i klassen, Johanna & Rebecca. Snälla som dem är var dem båda två på båda föreläsningarna. Dem var där, stöttade mig och visade vilka fantastiska vänner dem är. Dem föll även några tårar, vilket jag tyckte var väldigt fint gjort. 

Jag tror och hoppas att människor i min skola har fått en annan syn och åsikt på mitt liv, hur jag lever och vad jag känner. Jag hoppas att dem förstår att jag har dagar då jag kan vara ledsen, att jag har dagar som är jobbigare än andra. 

Jag vill även att alla som läser detta, speciellt till dem som var på min föreläsning, att ni tänker på vad ni har, och inte låter det gå förlorat på grund av små saker. Ta vara på det ni har, ta vara på varandra. Det är det som spelar roll, det är det allra viktigaste att göra. Ni lever bara en gång, ta nytta utav det, njut tillsammans och gör vardagen till något stort och fint för varandra. 

Jag vill även säga tack till de fina sms och meddelande jag fått utav er som var på föreläsningen. Tack till era fina ord. Det är verkligen jätte kul att få sådana meddelande. Det är väldigt fint av er! 

För då vet jag att det jag gjort, faktiskt betytt något. 

Och tack till alla er som var där och lyssnade på mig i två timmar. Ni är helt jävla underbara! 

Hejsan! 

Inte skrivit på ett tag. 

Sist jag skrev var ju tv4 hemma hos oss, dem spenderade flera timmar hos oss. 

Det var faktsiskt väldigt kul, men jag var så sjukt nervös när dem skulle filma oss. Egentligen tror jag att alla som var med den dagen var det. Men det syntes inte på dem, dem var sjukt duktiga! 

Imorgon är det måndag, det vill säga, dags för min föreläsning! 

Fyfan, va nervös jag är, har faktiskt vart det hela helgen. Men jag kan bara hoppas på att det går bra! 

Hej igen!! 

Tvn var hemma hos oss i ca tre och en halv timme. Det var väldigt trevligt. dem intervjuade mig, min stora syster och våra föräldrar. Mina två bröder var inte hemma så kunde därför inte delta. Dem ställde lite frågor om Wilma, och vi svarade samtidigt som dem filmade det. Ämnet blev känsligt och tårarna trängde ofta och mycket i halsen. 

Men detta var bland det roligaste jag gjort. detta kommer att klippas tillsammans med Wilma och artisten hon ska få träffa. En helt otrolig känsla. 

Nu är det bara väntan på att hon ska få uppleva sin dröm!