Hej! 

Fortfarande lika spännande att få veta vilken artist det blir som ska besöka lilla Wilma! 

Snart börjar även min föreläsning närma sig! Sjukt nervös, helt ärligt. 

På måndag är det endast en vecka kvar, tror jag kommer kissa ner mig! 

Wilma mår väl ganska bra. Ont i öronen, typ tredje gången hon fått tillbaka sin öroninflammation, på några få veckor.

Hennes medicin verkar inte hjälpa. Hon hör också väldigt dåligt och antagligen blir det att operera in "rör" i öronen på henne. Så jävla sjukt att all skit ska hända henne. Hela tiden, gång på gång. 

Men vad gör man. Hellre en dålig hörsel än en cancersjuk och dålig tjej. 

Helt ärligt hade det inte gjort något om hon tappat hörlsen överhuvudtaget, så länge hon håller sig undan ifrån den där äckliga cancern. 

Igår bestämde jag mig äntligen. Och jag insåg vilket stort jävla misstag jag begick när jag tog paus med Oliwer. Han har ju ändå ställt upp för mig. Hur dum är jag som släpper honom då? 

Vi är i vilket fall tillsammans igen, och tillsammans klarar vi ett och annat! 

Hej mina finaste vänner på jorden! 

Igår ringde äntligen redaktionen på kvällen är din! 

Wilma kom med i TV programmet. 

Dock så kommer hon inte vara med i TV:n men hon kommer finnas på webbsidan på TV4. Jag kommer att lägga ut länken när allt är klart. 

Den artist hon ska träffa är ännu inte bestämd. Redaktionen kommer hem till oss här i göteborg på Torsdag nästa vecka för att göra en intervju med familjen. Wilma får förstås inte vara hemma då! Detta är en överraskning för henne. 

För mig spelar det egentligen ingen roll om don filmas eller inte, så länge jag kan göra något för henne som uppskattas, något som uppfyller hennes drömmar är jag nöjd! Här om dagen hade Wilma på sig en ring och sa -" jag har förlovat mig med Eric Saade" Så just nu är största önskan att han kommer och besöker henne! Tänk vilken lycka det kommer finnas i hennes ögon. Gud, va jag längtar efter att se den minen hon kommer ha! 

Det känns faktiskt otroligt bra att få göra något för henne, och få göra henne lycklig. det är allt jag vill. Att hon ska vara lycklig, och njuta utav min överraskning! 

Hade jag kunnat, så hade jag gjort så att alla cancer drabbade barn skulle få uppleva sina drömmar! 

Men nu kan jag inte det, och det är en stor besvikelse. 

Men jag gör vad jag kan och sen är det upp till alla andra om det räcker eller inte! 

Hej igen!

Ja, det var ett tag sen jag skrev. Vet egentligen inte vad jag ska skriva, det är nog därför. 

Vet inte om jag ska skriva bra saker, eller dåliga saker. 

Det är ganska mycket som händer numera. 

Men okej. saker och ting flyter på som normalt. 

Fortfarande så sjukt stolt över Wilma. 

Hon har börjat äta igen, och det är jag sjukt glad över. 

Var extremt orolig ett tag där. 

Men som jag sa, jag tvekar inte en sekund på henne. Så jag är inte rädd. 

För jag vet att allt är precis som det ska. Precis som det ska. 

Och det är precis som det är. 

Okej att vi gått igenom en massa. Egentligen är det sjukt mycket vi gjort & inte gjort. 

Jag minns till exempel när vi va i Mallorca. Men inte förrän jag tänkte tillbaka på det, eller mindes alla stunder som vi hade där, så insåg jag hur bra det var. Jag kan lova dig som läser detta, att det var bland de bästa upplevelserna jag vart med om. Efter den skiten man gått igenom, med massa jävla sjukhusvistelse och sjukhusrum, så kunde vi bara koppla av och njuta! 

Jag tror inte jag tänkte på att jag hade det så otroligt bra i de två veckorna jag var där, jag tror inte jag riktigt tog ut njutningen av att vara där tillsammans med två underbara föräldrar och världens bästa lilla syster. Allt jag tänkte på då, var att det senaste året hade vart ett helvete för oss. 

Men jag är väldigt lyckligt lottad, som har fått chansen att vara stora syster till världens finaste lilla syster! 

Innan Wilma blev sjuk, så var det alltid hon och jag som stod tajtast, vi gjorde allt tillsammans. Men otroligt nog, efter hon blev sjuk så kom vi varandra ännu närmre. 

Jag tror inte att jag insåg hur mycket jag älskade henne, tills efter hon blev sjuk. 

Hej finste vännerna! 

Idag började dagen lite smått tråkigt. Wilma mådde först bra, skrattade och var precis den hon brukar vara! 

Sedan vände det. 

Hon satte sig i soffan, tittade rakt fram, höll händerna för magen och såg helt blek ut. 

-Nej, tänkte jag. 

Nej nej nej nej nej! 

Pappa frågade henne hur hon mådde. 

"Bra", sa hon kort. 

Nej, det var inte bra. Det kunde till och med en blind man se. 

Jag började bli orolig. det knöt sig hårt i min mage. Vad fan händer? Vad är detta? Snälla, vad det än är, så sluta! 

Pappa sa att hon inte får ljuga, för han känner henne, han ser när saker och ting inte är bra. 

Mår illa- sa hon. 

Jaha, magsjuka kanske? Ja, magsjuka är det. Inte fan är det något annat. 

Jag trodde på dem orden. 

Ända tills pappa tittade mig i ögonen och sa

- det är samma symtom som hon hade när hon blev sjuk. 

Det första jag tänkte var, vafan säger du? Är du dum eller? 

Men så tänkte jag efter, insåg att pappa hade rätt. Hon slutade äta när hon blev sjuk, precis som hon slutat äta nu. 

Ska jag vara orolig nu? Rädd? Förvirrad? Ledsen? 

Ehm.. Jag vet inte. 

Klart jag är orolig. Klart jag är rädd. Klart jag är förvirrad. Klart jag är ledsen. Det blir man alltid när sådana här saker kommer upp. Det blir så mycket på en gång.

 Det är väldigt svårt att beskriva. 

Jag tvekar inte en sekund på Wilma, så vad har jag att vara rädd för?

Hon är ju allt jag har. 

Hej igen! 

Okej, livet är inte alltid som man vill, och det är inte alltid vad man gör det till. 

Att mista en underbar kille som pojkvän, suger verkligen. Det är verkligen hur tråkigt som helst. Kanske var vi inte ment to be? 

Det var väl för bra för att vara sant, men det kändes så rätt. 

Jag vet inte. 

Det fanns ingen tanke på vad som skulle hända sen. Men så är livet. 

Även om jag vill, men inte kan, så önskar jag att det fortfarande skulle vara vi. Vi hade mycket gemensamt. När jag tänker tillbaka, så fäller jag tårar. Att allt är borta, jag vet inte, det är så sjukt sorgligt. 

Han var min bästa vän, sedan min pojkvän, sedan... En.. vän?

I need to find myself.

Wilma mår bara fint! 

Helt otroligt vilken ängel som ligger där ute i soffan o snackar lite smått.. 

När jag tittar in i hennes blå ögon, så ser jag hur mycket hon kämpar, så mycket hon håller upp humöret, hur stark hon är & hur jävla bra hon är!!! 

Den lilla kroppen, kan ta så mycket skit & smärta, omöjligt att förstå. 

Älskar henne så det gör ont 

Jag tänker ofta på De barn som är utsatta för detta.

Just nu är det tre barn som jag känner, som är helt fantastiska, som kämpar mot sin cancer.

I vissa fall går det bra, andra fall mindre bra.

Men även om det inte löser sig för dessa tre barn, så tror jag på dem!

Även om dem inte kan bekämpa cancern, så har dem gjort allt dem kan!

Även om dem inte vinner, så har dem inte förlorat ännu.

Det kanske låter löjligt, men jag sitter faktiskt och gråter när jag skriver detta.

Tänker alltid på dem innan jag ska sova, och helt ärligt så ber jag en bön, trots att jag inte tror ett dugg på Gud, men jag gör det trots allt, i hopp om att han en dag ska svara mig, och visa att han finns genom att hjälpa barn med cancer. Den dagen han gör det, det är då jag börjar tro på honom. 

Tills dess så är han så gott som död för mig.  

Hej! 

Vill bara säga några ord idag. 

Mycket tankar bollas i huvudet, dagar & minnen påminner mig hela tiden om vad vi gick igenom. 

Jag får ibland tillbaka känslor, tankar och lukter från perioderna vi var inlåsta på sjukhuset. Kanske låter inlåst alldeles för hårt. Vi fick ju egentligen bara hjälp. Hjälp att motarbeta sjukdomen som bosatt sig i Wilmas kropp. Men vi var inlåsta. I ett rum. Med sjukhus gardiner, sjukhussängar, sjukhusbord, sjukhusmat, sjukhus toaletter, handsprit, tvål, mediciner, gifter, ja allt var det nu var. Skulel jag rabbla upp allt som vi satt fats i så hade jag kunnat sitta här i några timmar. Dagar? Kanske månader? 

Skit samma. Ibland vet jag inte vad jag babblar om. 

Saker kommer upp i huvudet som jag inte kan kontrollera över. Jag blir så förvirrad, haha.

Minnen, var det ja. Just det. 

Vad tror jag egentligen? Klart som fan att allting som vi gick igenom skulle besöka mitt sinne flera gånger. 

Inte alls förvånad, helt ärligt. 

Men vadå negativ, Evelina? 

Haha, jag ska skratta ju. Livet är underbart, eller?

Livet går ju såklart vidare. Jag var nere på botten, men nu har jag klättrat upp igen. Tack vare Wilma. All creed to her! 

När Wilma var sjuk ville jag inte inse det, vägrade att acceptera sanningen. Jag ljög helt enkelt för mitt inre. Vad förväntar man sig att göra? 

Jag trodde jag hade ett sjätte sinne. En klump. En stor jävla klump. En klump med hinder. Som gnagade i mig, dagligen. 

Men jag letade efter svar. Jag ville se hur min familj kunde le igen. 

And we did it! 

And here we are! 

Fyfan, va vi är bra! 

Jaha, då blir det att hålla i en till föreläsning! Denna gången blir det att hålla det för alla treor på Katrinelundsgymnasiet! Jag skall åter igen prata om hur det är att vara syskon till ett cancersjukt barn. 

Vad har man för känslor?

Tankar?

Rädsla? 

Familjerelationer?

Kompisrelationer?

Skolan? 

Hallå??? 

Ja, det är helt enkelt det jag ska prata om. 

Nervös så att det vrider sig i magen. Men vad gör man? 

Jag ska fixa det! 

Hej, igen. 

Okej, åter igen så säger jag det. 

Eftersom att jag får frågor efter frågor om Wilma, när hon ska vara med på Kvällen är din osv. 

Det är INTE helt 100% säkert att hon ska va med. 

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, 

Dem var INTRESSERADE att ta vidare min ansökan om henne. 

Texten jag skrev intresserade dem på redaktionen. 

Dock så skulle det dröja några veckor innan dem kunde gå igenom ansökan lite noggrannare. 

Så antagligen så kommer hon med, om dem kan granska min nominering. 

Jag hoppas och tror på det bästa att hon kommer med!