Hej på er, mina fina vänner. 

Jag har numera bytt blogg. 

Nu bloggar jag på nattstad, men det handlar fortfrande om samma sak.  Så jag kommer inte längre att uppdatera på denna bloggen, utan det fortsätter då på nattstad. Så vill ni fortsätta följa, är ni gulliga och gör det där! 

BEÖK BESÖK BESÖK SIDAN <3

KRAMAR 

-------->  www.nattstad.se/MyHeavenOnEarth

Hej.

Jätte dålig uppdatering.. 

Men allting rullar på fint. Wilma mår bra och lever livet. 

I onsdags häll jag mitt tal om wilma. 

Jag var så himla nervös, men höll mina tårar inne. Dem kom när jag kom hem. Det kändes väl helt okej, hellre det än att gråta inför klassen. 

Dessutom läste jag talet för Wilma dagen innan jag framförde det. 

Hon va så söt, höll mig i handen hur hårt som helst och sedan började hon gråta. 

För tillfället sitter jag tillsammans med min mamma och Wilma i vardagsrummet och tittar på TV. 

Wilam rockar rockring och är allmänt galen. 

Haha, :)

GLAD PÅSK UNDERBARA MÄNNISKOR! 

Hej igen! 

Jag funderade på en liten grej.. 

I söndags var det första April. 

Är det inte då man ska lura någon? 

Jo, det är det väl?

Med risk att låta aningen nedlåtande, så minns jag att för ett år sen, satt jag med livet under mina fötter, och vågade ingenting annat än att hoppas.

Hoppas på att hoppet hinner före oss innan det var för sent. 

Jag satt där och väntade, på att leva eller på att dö. 

Usch, jag ryser i kroppen när jag skriver det. förlåt. 

Men min blogg går ut på att skriva vad jag har för känslor. Jag ska ju inte ljuga. Inte heller överdriva.

ÅH, nej Evelina. Håll käften. 

Så känner jag ibland. 

Återgående till första april. 

Tänkte på det, som sagt. Det känns som att hela vår cancerresa var ett stort jävla aprilskämt. 

(hur nu en människa kan ha förmåga till att skoja om en sådan sak vet jag inte, men ändå)

Jag önskade att det hade vart ett aprilskämt. 

Ja, visst hade jag blivit sur om det nu var någon som skulle kunna skoja om en sådan sak, men det hade vart så mycket bättre än detta. 

Så sjukt mycket bättre. 

Idag togs lite prover och sådant på Lilla wilma. Nu dröjer det ca 1 månad innan svar. 

Åh, damn.  I hate this feeling. 

Dock så måste jag nämna att jag har världens underbaraste kille. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men han ställer verkligen upp till VARJE pris. Han får mitt hjärta att lätta, han får min kropp att flyga och min oro att domna bort för en stund. 

Jag älskar dig.

Hej hej.

Hmm... har man lättare att "bli nere" när man är sjuk?

Jag vet inte, men idag känner jag mig lite sådär, små nere. 

Tänker på mycket grejer som får mig lite orolig. 

Äsch, jag är bara fånig. 

Men det är väl okej det också. Man får ju vara ledsen. 

Fast nej, jag är inte ledsen. 

Jag är bara nere. 

Och en sak jag stör mig på så IN I HELVETE (ursäkta språket) är när man, ni vet, har förväntat sig något, längtat efter något, tror något och bara vill att det ska hända nu, helt plötsligt inte ska hända överhuvudtaget. 

När man känner att man blir prioritrerad i sista val. Att man inte känner att folk "ser en" eller ska jag uttrycka det i " bryr sig". Det gör mig så irriterad. Vad är det för jävla stil egentligen?

När man behöver en person som allra mest, men ändå blir sviken. 

Haha, vad fan babblar jag om? 

Jag vet inte ens själv vad jag gör just nu. 

Och det skyller jag på att jag har feber och är trött. 

Godnatt Sverige. 

Hej hej!

Efter en helg spenderat hos Oliwer, kommer jag hem och slår på datorn där jag hittar ett word dokument där någon har skrivit en berättelse om en häst. 

Jag förstår med en gång (med tanke på alla ur gulliga felstavningar) att det är lilla Wilma som skrivit berättelsen. 

Jag tänkte visa er den genom att dela den på min blogg, i hennes format. 

"Det var en gång en häst och hästen hette patrisa hästen patrisia gik ut i en skog och i skogen bode en indian indianen sa till hästen vill du lära dig att simma patrisia sa ja när patrisia försökte simma så hopade indianen i vatnet och de plaskade på patrisia men patrisia fortsate simma indianen sa til ptrisa lögt och stilla lysnade patrisia på indianen sen kom fyra flikor och hjälpte patrisia att simma flickorna sa sitt namne den första tejen hette liza.den andra tejen hette ida den trede tejen hette frida den sista tejen hette wilma."

Tyckte det var en riktigt gullig berättelse! 

Hej. 

Snart är det dags för nationella i svenskan. 

Där ska vi hålla i ett tal. 

Temat för nationella detta året är Relationer. 

De kan vara en relation till någon eller något. 

Och vem har jag starkast relation till?

Yes, you know it. 

Min lilla Wilma. 

Självklart är det hon. Vem annars liksom? 

Jag har skrivit det nu och så, men jag är rädd för en grej. 

Jag har ju skrivit ifrån början och jag har berättat lite ifrån vår kamp mot Wilmas cancer. 

Och det är jävligt känsligt för mig. 

Så det jag är rädd för är att tänk om jag börjar gråta? Ska jag stå där inför hela klassen och gråta? 

Nej, det kommer jag aldrig klara. Jag hatar att gråta inför folk. Det är bland det värsta jag vet. 

Jag vet att det är okej att gråta, men för mig är det inte okej, eftersom att jag inte vill det. 

Jag vet inte riktigt, men jag tar det som det kommer helt enkelt. Börjar jag gråta, så är det ingenting jag kan göra något åt. Ingen kan begära mer från en människa än vad människan kan ge.   

Hej hej! 

Allting rullar på som bara den. 

Fortfarande inte hört något från TV4 angående när det sänds på TV:n/webben. 

Men det kommer väl snart. 

Jag kände för att skriva lite. 

Egentligen har jag inget viktigt att skriva, eller berätta. Men, jag kände bara för att skriva, som sagt. 

Jag är så otroligt stolt över min söta fina lilla syster. 

Hon har alltid ett leende på läpparna. 

Snart är det dags för nationella. 

I svenskan är det ett tal vi ska hålla om en relation man har till någon/något. 

Gissa vad det första som kom upp i mitt huvud var? 

Rätt, ja, det var Wilma. 

Det kanske är många av er som tycker att det jag gör för henne eller pratar om henne så mycket är tröttsamt, men helt ärligt skulle jag kunna sitta och prata en hel dag om bara henne. 

Jag har så mycket gott att säga om henne. 

Jag antar att det är för att jag älskar henne så himla mycket. 

Hej. 

I fredags berättade vi för Wilma vad som hänt hennes fina lilla vän Nora. 

Vi berättade för henne att hennes kropp inte orkade att hålla uppe henne längre. Att hon var tvungen att gå vidare. Kampen är över. 

Wilma blev såklart helt förstörd, jag förväntade mig ingenting annat heller. 

Det gör ont i systerhjärtat att se henne så ledsen. Men det är okej att gråta. Det är okej att vara ledsen. 

Det sa vi till henne också. 

Och då förstod hon att vi är där för att stötta henne. 

Men tack vare Viola, blev Wilma på bättre humör efter ett tag. Att sitta så där gulligt och bara titta på en människa så där, är det inte många katter som gör. 

Wilma tog allting så otroligt bra. Jag trodde aldrig att hon skulle kunna ta det så bra. Men jag vet ju att Wilma är stark. Hon klarar allting. Och nu lever hon med Nora i sitt minne. Och jag vet att Nora vakar över henne och sänder henne skyddsänglar.